First Daybreak Haiku (KNING DISK 2006).
Framsida (vik).
Insida.
SWAY. Här ligger en låt:
Bak och framsida.
Insida.
fredagen den 28:e januari 2011
torsdagen den 27:e januari 2011
Vad man kan ha konst till.
Lättare bli arg på tavlan än chefen
Hur påverkas konsten av var den är placerad? Hur väljer man konst för olika platser? Och hur påverkar konsten oss? Det är temat för kulturens serie om offentlig konst. I dag: konst på jobbet.
Jag svänger uppförDesignvägen i Mölnlycke, där företagsnamnet Christian Berner dyker upp i blå bokstäver på en nybyggd fastighet. På håll ser det ut som vilken affärsbyggnad som helst.
Så fort jag stiger ur bilen drabbas jag dock av en annan känsla. Bredvid huvudentrén, på en liten, för tillfället snöklädd kulle, står två märkliga glasfigurer.
Mumier? Små, feta rymdvarelser? Eller de där ryska dockorna man öppnar för att hitta ännu en docka…och en till…och en till…?
Snart får jag veta att verket heter ”Babusjka, Baby & Buddha”, och att konstnären föga överraskande heter Kent Karlsson. Efter ett par veckors spaning på offentlig konst i Göteborg är namnet ohjälpligt fastklistrat i minnet.
Men Kent Karlssons skulptur är långtifrån det enda konstverket hos Christian Berner AB. På insidan av entrédörren står en gedigen vas av Eva Bengtsson, och några meter längre in hänger två porträttmålerier.
– Det är farmor Isolde och farfar Christian, säger Joachim Berner, styrelsemedlem och affärsutvecklare i familjeföretaget
Han möter mig i entrén tillsammans med konstnären och konsulten Ulf Kihlander, samt ordföranden för företagets konstförening, Christina Hjerpe. Vi stannar en stund vid tavlorna och Joachim berättar att farfar var norsk och att det var Emanuel Vigeland – bror till den mer berömde Gustav – som målade av dem.
Porträtten är, vad jag kan se, byggnadens enda tydliga markörer av tradition och kontinuitet. Både i konst och inredning finns en uppenbar blick för det moderna, och intrycket förstärks när jag går in i personalrestaurangen och möts av ännu en ”Babusjka…”.
Det finns fler, försäkras jag om. Tusen mindre kopior har tillverkats i plastmaterialet robalon för att användas som presenter till kunder och samarbetspartners. Robalon är nämligen en handelsvara i företaget.
Se där, tänker jag. En symbios mellan konst och näringsliv som vore otänkbar för tjugofem år sedan. Inte bara Kent Karlssons skulptur utan allt omkring mig från konst och inredning till Joachim Berners lediga klädsel är ett sätt att fjärma sig från schablonbilden av ett gammalt, framgångsrikt företag.
Joachim instämmer:
– Bygget är samtida, modernt, och den känsla konsten ska inge handlar om framtiden, om kreativitet och forskning. Den bryter upp företagets patriarkala strukturer och skapar tillåtenhet för nya tankar och idéer.
Han är mån om att ge Ulf Kihlander en stor del av äran för att det blev som det blev. Ulf är konsult för företag som vill satsa på konst i närmiljön. Inte som ekonomisk investering i betydelsen köpa och sälja, utan för att främja andra värden.
– Bland det första Ulf sa var att huset inte fick belastas med företagets historia. Det räcker med små markörer. Risken är annars att det blir en museal känsla. Det finns ingen kraft i nostalgin.
Ulf berömmer å sin sida Joachim.
– Jag samarbetar inte med rena spekulanter. Mitt jobb blir alltid bäst när den som anlitar mig är genuint intresserad av konst. Och den summa som finns att satsa är sekundär i förhållande till den övergripande idén. Många företag tror att det behövs mycket kapital, men det är bra att börja i det lilla och skapa en samling i rörelse.
Kan man se, rent konkret, vad satsningen har betytt för Christian Berner AB?
Joachim skakar på huvudet.
– Jag väntar fortfarande på respons vad gäller företagets dynamik. Det händer inte över en natt, men vi måste ändå förnya. Christian Berner är ett handelshus och såna blir ofta gamla eftersom de kan byta ut sina varor. De binder inte så mycket kapital, och detta innebär i sig en ständig beredskap för förändring.
Men är det just den här sortens förändringar de anställda önskar sig?
Frågan öppnar för en rad berättelser om bråk runt enskilda verk:
Christina Hjerpe berättar om kolleger som sjukskrev sig. En serie tuschteckningar på skrynkligt papper av Ola Åstrand fick kommentaren:”Vad är det för vackert med det här?” En anställd vägrade komma till jobbet så länge en målning av Bjarne Mellgård hängde kvar i korridoren. (En del av motivet – en kvinna med ögonbindel – sågs som oacceptabelt.)
Och det här är bara ett axplock.
– Reaktionerna har varit ett sätt att få ur sig frustrationer och rädsla, säger Joachim. Det är lättare att bli arg på en tavla än på chefen, och i såna lägen är det bra att ha en relation med en kunnig person som Ulf, som kan bidra till att skapa samtal runt konsten. Finns bara dialogen blir konstens betydelse tydlig på alla nivåer i företaget.
Ulf ger ett exempel där en målning av Anders Virgil Dejarv, placerad i konferensrummet, hamnade i blåsväder.
– Det sågs som kontroversiellt att en av personerna på tavlan dricker öl, men attityden ändrades när det framgick att motivet syftar till Berner AB:s historia med bas i bryggeribranschen. Så fort det finns en ”conversation piece” i ett rum – ett verk som leder till samtal – så har man uppnått nånting konkret.
Dialogen kan tyckas självklar, men Ulf och Joachim bekräftar samtidigt hur lätt det är att fastna i sina egna, trygga perspektiv.
– Vi var bekanta redan under gymnasietiden, men inte precis vänner, berättar Joachim.
– Säg det som det är, du tyckte jag var en jävla kommunist, säger Ulf och skrattar.
– Och du tyckte jag var en borgarbracka.
På den nivån kunde det ha stannat, om de inte en dag hade hamnat bredvid
varandra på flyget mellan Stockholm och Göteborg.
De var, så att säga, tvungna att inleda ett samtal. Resten är historia.
Ove Haugen
Så fort jag stiger ur bilen drabbas jag dock av en annan känsla. Bredvid huvudentrén, på en liten, för tillfället snöklädd kulle, står två märkliga glasfigurer.
Mumier? Små, feta rymdvarelser? Eller de där ryska dockorna man öppnar för att hitta ännu en docka…och en till…och en till…?
Snart får jag veta att verket heter ”Babusjka, Baby & Buddha”, och att konstnären föga överraskande heter Kent Karlsson. Efter ett par veckors spaning på offentlig konst i Göteborg är namnet ohjälpligt fastklistrat i minnet.
Men Kent Karlssons skulptur är långtifrån det enda konstverket hos Christian Berner AB. På insidan av entrédörren står en gedigen vas av Eva Bengtsson, och några meter längre in hänger två porträttmålerier.
– Det är farmor Isolde och farfar Christian, säger Joachim Berner, styrelsemedlem och affärsutvecklare i familjeföretaget
Han möter mig i entrén tillsammans med konstnären och konsulten Ulf Kihlander, samt ordföranden för företagets konstförening, Christina Hjerpe. Vi stannar en stund vid tavlorna och Joachim berättar att farfar var norsk och att det var Emanuel Vigeland – bror till den mer berömde Gustav – som målade av dem.
Porträtten är, vad jag kan se, byggnadens enda tydliga markörer av tradition och kontinuitet. Både i konst och inredning finns en uppenbar blick för det moderna, och intrycket förstärks när jag går in i personalrestaurangen och möts av ännu en ”Babusjka…”.
Det finns fler, försäkras jag om. Tusen mindre kopior har tillverkats i plastmaterialet robalon för att användas som presenter till kunder och samarbetspartners. Robalon är nämligen en handelsvara i företaget.
Se där, tänker jag. En symbios mellan konst och näringsliv som vore otänkbar för tjugofem år sedan. Inte bara Kent Karlssons skulptur utan allt omkring mig från konst och inredning till Joachim Berners lediga klädsel är ett sätt att fjärma sig från schablonbilden av ett gammalt, framgångsrikt företag.
Joachim instämmer:
– Bygget är samtida, modernt, och den känsla konsten ska inge handlar om framtiden, om kreativitet och forskning. Den bryter upp företagets patriarkala strukturer och skapar tillåtenhet för nya tankar och idéer.
Han är mån om att ge Ulf Kihlander en stor del av äran för att det blev som det blev. Ulf är konsult för företag som vill satsa på konst i närmiljön. Inte som ekonomisk investering i betydelsen köpa och sälja, utan för att främja andra värden.
– Bland det första Ulf sa var att huset inte fick belastas med företagets historia. Det räcker med små markörer. Risken är annars att det blir en museal känsla. Det finns ingen kraft i nostalgin.
Ulf berömmer å sin sida Joachim.
– Jag samarbetar inte med rena spekulanter. Mitt jobb blir alltid bäst när den som anlitar mig är genuint intresserad av konst. Och den summa som finns att satsa är sekundär i förhållande till den övergripande idén. Många företag tror att det behövs mycket kapital, men det är bra att börja i det lilla och skapa en samling i rörelse.
Kan man se, rent konkret, vad satsningen har betytt för Christian Berner AB?
Joachim skakar på huvudet.
– Jag väntar fortfarande på respons vad gäller företagets dynamik. Det händer inte över en natt, men vi måste ändå förnya. Christian Berner är ett handelshus och såna blir ofta gamla eftersom de kan byta ut sina varor. De binder inte så mycket kapital, och detta innebär i sig en ständig beredskap för förändring.
Men är det just den här sortens förändringar de anställda önskar sig?
Frågan öppnar för en rad berättelser om bråk runt enskilda verk:
Christina Hjerpe berättar om kolleger som sjukskrev sig. En serie tuschteckningar på skrynkligt papper av Ola Åstrand fick kommentaren:”Vad är det för vackert med det här?” En anställd vägrade komma till jobbet så länge en målning av Bjarne Mellgård hängde kvar i korridoren. (En del av motivet – en kvinna med ögonbindel – sågs som oacceptabelt.)
Och det här är bara ett axplock.
– Reaktionerna har varit ett sätt att få ur sig frustrationer och rädsla, säger Joachim. Det är lättare att bli arg på en tavla än på chefen, och i såna lägen är det bra att ha en relation med en kunnig person som Ulf, som kan bidra till att skapa samtal runt konsten. Finns bara dialogen blir konstens betydelse tydlig på alla nivåer i företaget.
Ulf ger ett exempel där en målning av Anders Virgil Dejarv, placerad i konferensrummet, hamnade i blåsväder.
– Det sågs som kontroversiellt att en av personerna på tavlan dricker öl, men attityden ändrades när det framgick att motivet syftar till Berner AB:s historia med bas i bryggeribranschen. Så fort det finns en ”conversation piece” i ett rum – ett verk som leder till samtal – så har man uppnått nånting konkret.
Dialogen kan tyckas självklar, men Ulf och Joachim bekräftar samtidigt hur lätt det är att fastna i sina egna, trygga perspektiv.
– Vi var bekanta redan under gymnasietiden, men inte precis vänner, berättar Joachim.
– Säg det som det är, du tyckte jag var en jävla kommunist, säger Ulf och skrattar.
– Och du tyckte jag var en borgarbracka.
På den nivån kunde det ha stannat, om de inte en dag hade hamnat bredvid
varandra på flyget mellan Stockholm och Göteborg.
De var, så att säga, tvungna att inleda ett samtal. Resten är historia.
Ove Haugen
torsdagen den 20:e januari 2011
Åren går.
Jag och Ulf Kihlander inför utställningen Hjärtat sitter till vänster 1998.
Från Nöjesguiden.
Planerar utställningen i Malmö
Logga för vernissagekortets baksida, samt detta citat, och även om det inte längre är giltigt på samma vis är det fortfarande vackert:
They say we're going forward but all that I can say is now when the commies are gone they're after the artist's and the gays.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)