Valandsklubben 1988.

Annika Von Hausswolffs text ur TRYCK.

VAGGVISA

Det är en bild av en kvinna som ligger tillbakalutad, hennes kroppsställning är något skev. Bilden är beskuren strax under ena bröstet, det andra bröstet syns inte. Man får anta att det vilar intakt utanför bildrummet. Det förnimbara bröstet är egentligen inte heller där, inte om man beaktar den plats där det borde vara, i relation till kroppens naturgivna anatomi. Bröstet svävar någon annanstans i rummet. Om man letar vidare och glider med blicken längs med kvinnans konturer hittar man bröstet till höger ovanför hennes huvud. Bröstvårtan ser erigerad ut. Den pekar åt vänster i bilden. Bröstet liknar ett rymdskepp som är på väg att uppslukas av ett svart hål. Vid sidan om bröstet i bilden gapar nämligen en uppspärrad mun. Munnen är placerad i pannan. Svalget ekar mörker och verkar besitta en enorm dragningskraft. Blicken trillar nedåt i bilden, försöker finna fäste i den tomhet som breder ut sig i figurens käkparti. Där är ett vitt fält, en öppen yta, en icke-plats. Jag kan inte tolka det som något annat än ett tillstånd där ingenting kan forcera en negativ kraft, där systemet är slutet. Den gapande munnen i pannan vänder blicken åt mitt håll, likt ett tredje öga. Detta extra öga, inom mystiken tolkat som Kungsvägen till fördjupade insikter om Varat, är en plats där egot uppgår i det universella. De andra ögonen, som sitter där de ska, blänger förebrående på mig: Du tror att du har förstått något, men begriper ingenting. Mun-ögat framstår dock som mer basal i sina avsikter och begär. Det orala stadiet handlar som bekant om en annan symbios, den mellan mor och barn. Bröstet som osjälviskt fyller den lilla kroppen med mening och mättnad; ett paradisiskt tillstånd av överskott och ett obrutet flöde av kärlek och näring. Det tredje ögat sägs förbinda dåtid och framtid till ett evigt Nu. I den omedelbara behovstillfredsställelsen förvandlas tiden till en ständigt pågående ocean, rytmisk och omslutande.

—

I Hiroshima smälte huden, omslöt ögat till nattens förtjusning, spände ett segel över allt vi varit med om. Skrattande rullar barnen sina ögon framför sig. De böjer sig ner och plockar upp dem, slickar dem rena från damm och grus, kastar dem ånyo. Springande jagar de sina ögon, det är så de tar sig fram. Till din förvåning skall de sedan säga att ögonen berättar ingenting – de lyser med sin frånvaro, banar en glittrande väg genom mörkret. (Och dina bilder är frågor till de svar du undlät språket.) Nu ekar det i ögats salar, nu sover barnet. Ja, den natten sov vi skamlöst lätt. Då barnets ögon äntligen fick flacka. Flacka runt sin ålders axel medan världen bromsade sin bana, revade sitt segel. Nu sover barnen i Hiroshima.

—

Hon har både bröst och mun, kapabel att släcka törst och begära tillfredsställelse i en och samma kropp. Beroende på vilka förutsättningar som ges kan detta skapa en harmonisk varelse i världen. Eller ett monster. Men de flesta av oss vinglar omkring i ett mellanrum av ytterligheter, inte särskilt tillfredsställda men inte heller speciellt hungriga. Denna vansinniga likgiltighet. Du rullar dina ögon likt barnen, sväljer bröstet och kryper in i det stora vita. Dina bilder lämnar mig inte i fred.

http://www.tsnok.se/

Texten ingår i boken TRYCK av Ola Åstrand, Kning Disk 2010.

Vit limousin Göteborgs Konsthall 2005.

Tvära kast med Ola Åstrand

För första gången gör konstnären Ola Åstrand en riktigt stor separatutställning i sin egen hemstad. På Göteborgs konsthall visar han allt från jättelika screentryck till en skulpturgrupp som mest påminner om fågelskrämmor.

Utställningens titel "Vit limousin" har Ola Åstrand återanvänt från vårens konstprojekt på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Innehållet har han bytt ut. Det som förenar de båda utställningarna är främst de associationer som titeln kan ge upphov till.

" För mig handlar "Vit limousin" om någon sorts nyrik fantasi eller om skolavslutningar. Samtidigt som det står för det vita arket som besudlas eller angrips när man tecknar, säger han.

Som konstnär befinner sig Ola Åstrand någonstans mellan periferin och det stora publika genombrottet. Han tillhör den lilla grupp svenska konstnärer som ofta, men långt ifrån regelbundet, syns på de etablerade konstscenerna. Han är välkänd. Men knappast någon kändis.

Kanske beror det på att han alltid gjort sitt bästa för att ställa sig utanför konstvärldens osynliga reglemente. Höga förväntningar gör att han känner sig hämmad. Hans drygt 15 år långa konstnärskap består främst av tvära kast och en stark vilja att göra tvärtom.

" Jag har svårt att förstå konstnärer som slår igenom med ett konstnärligt uttryck och sedan jobbar med det hela livet. För mig är det mer lite som att "luften är fri". "Konsten är fri." Jag kan göra precis vad jag vill, säger Ola Åstrand. Några röda trådar går dock att skönja. Den gamla kärleken till popkonst, serietecknandet och vurmen för allt annat som hör 1960-talet till.

Inte minst märks musikens stora betydelse för Ola Åstrands liv och bildvärld. Som ung spelade han själv i en rad olika bandkonstellationer.

Bland annat i klassiska punkband som TT-Reuter och tillsammans Stry Terrarie i ett band som hette Blödarna. I dag plockar han bara fram gitarren för hemmabruk. Men när han talar om sin konst använder han hela tiden musikaliska referenser som förklaringsmodell.

" Jag jobbar väldigt associativt, ungefär som musik med stämningar och rytmer, säger han.

Fast egentligen är Ola Åstrand inte särskilt förtjust i att prata om det han gör. Rädd för att orden ska lägga sig i vägen för betraktarens upplevelse.

" Mitt språk är ju bilden. Jag tycker att ord kan ta något ifrån den. Dessutom låter det alltid så pretentiöst det jag säger, jag gillar inte att höra mig själv, konstaterar Ola Åstrand.

" Ja, den handlar väl om det som inte räknas. Om det som räknas bort, som man har svårt att stå för eller det som är fult. Jag har ett tydligt förhållande till fulhet i den här utställningen.

När Ola Åstrand får chansen passar han gärna på att lyfta fram olika konstnärer han gillar. Tillsammans med kollegan Ulf Kihlander tog han initiativet till "Hjärtat sitter till vänster", som 1998 visades på Göteborgs konstmuseum. Det var en utställning som sammanfattade tio år av svensk politisk konst från åren 1964 till 1974. Inom ramarna för "Vit limousin" på Göteborgs konsthall har han valt att visa tre videoverk av amerikanska Sadie Benning.

" Dels känns hon som ett bra komplement, dels är vi lika på så sätt att hon har någon form av barnslig lekfullhet och kopplingar till serier och populärkultur i sina arbeten. Dessutom har hon en musikbakgrund och var bland annat med i den första upplagan av Le Tigre.(TT Spektra)

Camilla Adolfsson

Fotot: Dorota Lukianska.

Punk, kokande gröt
och trasiga kläder

Konst: Ola Åstrand befolkar Konsthallen med fynd han gjort i buskar och second hand-butiker. Och tapetserar väggarna med stora mörka, svartvita bilder skapade till musik. - Det här är mitt språk, säger han.

Musik är grundläggande när Ola Åstrand skapar. Han har själv ett förflutet som punkgitarrist på 70-talet och var dj under 80-talets studieår på Konstskolan Valand i Göteborg.
Nu är det 2005 och han har vikt två månader åt att producera screentryck som han tapetserat väggarna på Konsthallen med för utställningen Vit limousine. Screentryck där färg pressas genom en skärm till pappret, en metod som till exempel Andy Warhol jobbade med, har Ola Åstrand ständigt återkommit till sedan början av 90-talet.
- Det ger en sådan svärta, säger han.
Trycken är förstorade och i flera fall utvecklade urval ur en bok med hundra bilder, ursprungligen tecknade med svart tusch eller i något fall ansiktsavtryck direkt från en kopieringsmaskin.
När motiven fötts har han lyssnat på mycket postpunk, hämtat näring ur den amatörism han tycker att den utstrålar, och även manglat med en hel del Black Sabbath. Resultatet har blivit konst fylld av just svärta, till exempel de hästar som säger saker som "jag kan ingenting" och "jag är ingenting" eller det nakna rummet där pölar för tanken till våldsdåd.
Gillar inte att förklaraHan har åkt många vändor till second hand-affärer på jakt efter gamla högtalare, för bilderna ska ackompanjeras av ljudet av kokande gröt och susande vind. Där och i buskage har han också fyndat trasiga kläder som förvandlats till installationer. De befolkar utställningen, säger han och berättar att skulpturerna är en referens till den japanska filmen Spirited away och dess flyktiga varelse Kaonashi vars godhet inte är helt att lita på.
- Jag har en fascination för mörker, även om jag inte vill kalla mig gotisk. Dessutom finns det ju något som heter svart humor, säger Ola Åstrand.
Han är inte särskilt förtjust i att förklara tankarna bakom sin konst, säger att den är hans språk. Inte heller verbaliserar han sina projekt i förväg, utan utgår från rytmer och stämningar och låter bilderna flöda fritt. Men ord som katastrof och kaos undslipper honom ändå.
- Det är också så mycket av världen ser ut, säger han.
Vit limousine är en fortsättning på en utställning som just avslutats på Dunkers kulturhus i hans födelsestad Helsingborg. Men det är inte samma innehåll.
- I Helsingborg var det mycket mer en flirt med 70-talets plakatkonst. Här är det mer uppluckrat, plus att det är en mycket större utställning, säger han.
Det mesta skrapas av efter utställningenI ett av rummen visar han en film av den amerikanska videokonstnären Sadie Benning, mycket på grund av att han inte visste vad han skulle göra med all yta i Konsthallen.
Men också för att han tycker att hon kompletterar hans språk, ger det en extra twist och ytterligare en populärkulturell koppling.
Att det mesta av konsten kommer att skrapas av väggarna och försvinna efter utställningen rycker han lite på axlarna åt. Det här är det uttrycket han ville åt.
- Någon som fick höra att jag skulle ställa ut på Konsthallen sa "hoppas du säljer riktigt mycket". Han visste inte vad jag skulle göra. Men man säljer inte direkt på institutioner ändå, säger Ola Åstrand och berättar i nästa andetag att han redan sålt ett av verken.
Det är ett av de många betongblock med texten No pain i stor röd text. Blocken sprider han nu ut huller om buller i ett av de mindre rummen, intill en bild av en huvudlös man som kramar kuddar.
- Det blir mycket mer pain om man säger no pain. Då blir det som ett slags bön, säger Ola Åstrand.

Henrik Strömberg

The freewheelin' Lana Dårsto.

Foto: Jörgen Hammenskog 1979.

Vernissage Rastgård/Malmö Konstmuseum.

Timmarna innan lördagens vernissage tog min dotter Stella och jag tåget över till Köpenhamn för en fika.

Vernissagepublik.

Clemens Altgård inledningstalar efter Göran Christensson.

Clemens, jag och Göran i Konstmuseets stentrappa.

Rastgård - en ny utställning med Ola Åstrand på Malmö Konstmuseum

RASTGÅRD - OLA ÅSTRAND

Malmö Konstmuseum 

F-rummet 12 mars - 8 maj 2011

Ola Åstrand har i sitt konstnärskap konsekvent hållit fast vid en kompromisslös linje. Det går att likna det vid ett slags sanningssökande, men det är mer än så, det handlar också om en samhällskritik som ofta övergår i civilisationskritik. Ändå handlar det också om det individuella, de egna erfarenheterna och drömmarna samt mardrömmarna. Utifrån det djupt personliga sätter Ola Åstrand ihop nya sammanhang.

”Rastgård” innebär att Ola Åstrand går vidare från en zon där barndomen var i centrum till en sfär där postpunkens estetik är tongivande, men inte på något nostalgiskt vis. Det är fråga om ett uttryck som är lika giltigt nu på 10-talet, något som många unga musiker och kulturutövare också har upptäckt. Räkna med en totalupplevelse!    / Clemens Altgård

Utställningen ”Rastgård” är sista delen i en tredelad retrospektiv vars första del ”Enfant terrible” visades på Alingsås konsthall hösten 2010 följd av den andra delen ”Rastgård” på Varbergs konsthall 27 november 2010 till 6 februari 2011.

Ola Åstrand, född 1959 i Helsingborg,ställde ut på Malmö Konstmuseum 1997 med utställningen "I pappas mage". Han finns också representerad med flera konstverk som visats i olika sammanhang.

Marika Reuterswärd

Rastgård/Malmö. Fjärde dagen.

Målaremästare Bertilsson hjälper mig med de två sista screentrycken.

Väldigt skönt för mig att slippa.

Loppishögtalarna fungerar och cd-skivan med ljudet var tursamt med.

Tapetserat, bilderna uppe och elen kopplad.

Skjortan stryks. Det är kvinnogöra det.

Bertilsson fick ihop det.

Nu är allt på banan och jag känner mig mycket lugnare.

I morgon sätter vi ljus.

Känns roligt nu.

Rastgård/Malmö. Tredje dagen.

Leftovers.

Misspass.

Uppackning.

Olle och Ola.

Göran och Anders.

En chans kvar.

Börjar ta form. I morgon finlir.

Rastgård/Malmö. Andra dagen.

Det är ett 8-16-jobb.

Alex hjälper också till. Han hade satt upp fondväggen där hemma med Hong Kong by night.

Ett tryck åt fanders. Det innebär en upplaga mindre av alla arton trycken.

Linn Fernström och Dan Wolgers skyltar plockas bort; här ska jag hänga.

Bertil in action.

Rastgård/Malmö. Första dagen.

När jag klev upp för denna stentrappan kändes det som jag var här igår senast.

Denna trappa är så djupt rotad i mig med sina skisser av Carl Larsson och nätskulpturer av Barbro Bäckström.

Jag undrar vilken undermedveten påverkan dessa bilder haft?

Så var första gallringen gjord. Det jag inte ska använda i denna utställning är körd till lager.

Svårt att se det som konst. Men det står ju TransArt på dem så...

Exits.

Teknikerna Bertil och Anders hade hittat mitt förra vernissagekort för någon dag sedan när de städade ur en skrubb. Det var fjorton år sedan.

Tidskriften Gräs.

12 augusti 2009

Tidskriften Gräs läggs ner

Den obändiga litteraturtidskriften Gräs läggs ner efter 41 nummer.

Tidskriften startades 2001 av poeterna Kennet Klemets och Jörgen Lind samt konstnären Ola Åstrand med ambitionen att vara öppen för alla slags uttryck, och gärna det som rörde sig utanför de upptrampade stigarna: ”Gräs ville åt utkasten, det förkastade, haveriet.” Tanken var låta en inbjuden författare fritt utforma varje nummer både till innehåll och utseende.De två sista numren ges ut nu i dagarna och innehåller texter av Peter Laugesen och Nils-Aage Larsson. 

Bland de medverkande genom åren återfinns namn som Aase Berg, Ulf Karl Olov Nilsson och Joakim Pirinen. De två sista numren har gjorts av danske poeten och akademiledamoten Peter Laugesen respektive kulturskribenten Nils-Aage Larsson.

Gräs fick en gång epitetet Sveriges fulaste tidskrift. Upphovsmännen meddelar att de fortfarande anser att tanken med Gräs är lysande och att alla som känner sig manade att ta över stafettpinnen inte ska tveka.