måndagen den 27:e juni 2011
lördagen den 25:e juni 2011
BT 2007-12-21.
Fotopionjär i nytt fokus
Hennes bilder låg bortglömda 20 år i Konstmuseets källare och sju år på Moderna Museet.
Men nu är Eva Klasson från Borås erkänd som en av 70-talets fotopionjärer.- Hon är så bra. Kompositionen. Här en hand, här skuldran, i samma vinkel. Kroppsdelar. Det går inte alltid att se vad det föreställer. Det är konst mer än foto. Hon har använt sig själv.
- Och så jobbade ingen annan på 70-talet.
Ola Åstrand, konstnär, är entusiastisk.
Han och Ulf Kihlander är curatorer för utställningen Tänd Mörkret. De har grävt fram halvt bortglömda konstnärer ur arkiv och källare för att skapa en bild av tiden 1975 till 1985.
Så har tre fotosviter av Eva Klasson återuppstått. Parasites, Ombilic, Le Troisieme Angle.
- Vi hörde att Moderna Museet hade fått alla hennes verk. De låg fortfarande nerpackade i sina lådor. Museet hade inte ens öppnat donationen, säger Ola Åstrand.
Bevarat i Borås
Eva Klasson själv? Hon finns inte längre. Hon bytte liv, yrke och identitet redan på 70-talet. Men hennes verk har fått nytt liv. Några av hennes bilder var med i sommarens utställning Borås, Borås. Då sa museets chef Hasse Persson att det fanns få av hennes bilder bevarade.
- Det fanns säkert hundra av hennes foton i Moderna Museets lådor, säger Ola Åstrand. Man skulle kunna göra en stor utställning av henne.
Men bilderna kommer faktiskt från Borås...
Thomas Millroth är chef på Ystads Konstmuseum. 2001 gjorde han en stor utställning över Eva Klassons foton. Idag är han en av de få som har kontakt med henne.
- Hon gjorde en Artist´s book, Le Troisieme Angle, som är oerhört märkvärdig. Hon är en feminist, en kvinnlig pionjär som använde sin egen kropp som spegling. Det var hon ensam om på 70-talet.
Eva Klasson var för tidigt ute. Hon gick Christer Strömholms fotoskola i Stockholm:
- Han sa till henne att hon inte hade där att göra, utan borde åka till Paris. Hon åkte, satt på sitt rum och utforskade sin kropp och sin omgivning.
Hon ställde ut, men konstvärlden var inte redo för det nakna.
- Body Art låg helt fel i tiden.
Livskris
Eva Klasson fick en livskris, förstörde sina foton, blev religiös och flyttade in i ett kollektiv i USA. Hon bytte namn och utplånade fotografen Eva Klasson så långt det gick.
År 2001 lyckades Thomas Millroth ändå spåra henne och frågade om han fick ställa ut hennes foton.
- Hon sa att det inte fanns några kvar. Men Borås Museum hade gjort en utställning på 80-talet.
- Jag vände mig dit - och där fanns hela utställningen kvar i källaren.
När Thomas Millroth berättade det för Eva Klasson blev hon tyst:
- Sedan sa hon att det var tur. Hade museet skickat tillbaka hennes bilder hade hon bara förstört dem.
Thomas Millroth fick låna bilderna från Borås och när han öppnade utställningen på Ystads Konstmuseum dök en främmande kvinna upp:
- Jag stod och pratade när hon kom in i salen. Ingen visste vem det var, men alla vek undan. Hon hade en sådan fantastiskt aura, oerhört stark. Det var Eva Klasson.
Efter utställningen frågade Tomas Millroth om hon ville donera sina bilder till Moderna Museet. Hon sa ja. Och så blev bilderna liggande där, tills Ola Åstrand och Ulf Kihlander återupptäckte dem.
Inger Melin
Curatad för Hamnmagasinet i Varberg.
Tom Benson var en representant för det berättande fotografiet, gärna med symbolistisk inspiration. För sina bildsviter uppsökte han platser med stark laddning, gärna av tabukaraktär. Apelvikens kustsanatorium, Sankt Jörgens mentalsjukhus, reningsverket i Varberg och gjorde tablåer med egna och vänners skådespelarinsatser. Han kunde också sammanföra skenbart disparata element i collage och skapa starkt sammanpressade narrativ.Tom Benson föddes 1935 i Västerås, växte upp i Varberg och var under lång tid verksam i Göteborg där han hade åtskilliga separatutställningar. 1999 avled han i Glommen.
Utställningen är producerad av Ola Åstrand och Ulf Kihlander.
DN 2008-01-17
Kärnvapentider
"Tänd mörkret" visar svartsynen som tog över efter proggens optimism.
Sten Etling
Tuija Lindström
Carl Michael Von Hausswolff
Leif Eriksson
Kalle Berggren
1998 visades utställningen
"Hjärtat sitter till vänster" på Göteborgs konstmuseum. Det var tveklöst en av årtiondets bästa utställningar, en genomgång av svensk konst mellan åren 1964 och 1974 där klassiker lyftes fram bredvid glömda heroer. Konstnärerna Ulf Kihlander och Ola Åstrand var curatorer och de hade helt enkelt gjort utställningen de själva skulle vilja se. Vid en tid när 1960-talet hade fått en stark revival i konsten.
Nu kommer uppföljaren. "Tänd mörkret" är titeln på den utställning som i helgen öppnar på Millesgården, och som fortsätter där den förra slutat, med åren 1975-1985.- Den tiden är raka motsatsen till hela 60-talet och proggrörelsen, säger Ola Åstrand på telefon några dagar före vernissagen. Vi har tagit fasta på känslan av frihet, en energi knuten till en svartare kraft, till nihilism och svartsyn. 1960-talet var fortfarande utopiskt, allt kunde fortfarande bara bli bättre. Punken var mycket mer cynisk, inte så naiv.Punk, urban dekadens och en kvinnorörelse som plötsligt klädde sig i nätstrumpor. Kraven på äkthet och realism ersattes av yta och förkonstling. Kapprustning, arbetslöshet, Thatcher och Reagan. Det var utan tvekan en laddad tid, och curatorerna har varit måna om att förmedla den känsla som präglade kulturen då.- Det är obegripligt i dag, men på den tiden levde man med ett överhängande kärnvapenkrig. I dag finns andra hot, framför allt miljön. Det finns en annan uppgivenhet i dag, en känsla av hopplöshet, något som är svårare att ta på.Utställningen visades första gången i höstas på Göteborgs konstmuseum, på Millesgården visas en nedbantad version. Göteborg hade på 1980-talet en stark undergroundscen både inom konst och musik. Det var också under 70- och 80-talen som många av de uttryck som är självklara i dag kom fram: videokonst, graffiti, hiphop.Maya Eizin Öijer, Gittan Jönsson, Kristina Abelli Elander, Leif Elggren, Carl Michael von Hausswolff, Hans Esselius, Joakim Pirinen - exemplen på i dag närmast legendariska namn är många. Men curatorerna har precis som i förra utställningen varit måna om att lyfta fram det som blivit mer osynligt. Många av de mest självklara namnen från tiden, som Olle Kåks eller Lena Cronqvist, finns till exempel inte med.Ulf Kihlander nämner Eva Klassons fotografier, närbilder av den egna kroppen, som ett exempel på en konstnär som blivit något av en doldis men som kommer att bli en klassiker. Han lyfter fram flera av konstnärerna som inspirationskällor till sin egen konst, som Wallda-gruppen, där Max Book, Eva Löfdahl och Stig Sjölund gjorde performance och aktioner tillsammans.- De arbetade på samma bild alla på en gång, de knäckte de fyrkantiga formaten, gränser och gränsöverskridande. För mig var det omvälvande. Men jag begrep det inte då!Wallda-gruppens medlemmar kom alla att bli viktiga förgrundsgestalter när postmodernismen bröt igenom i svensk konst några år senare. Det är en intressant del i utställningen, att i efterhand se hur mycket av det som fick en tydlig etikett genom den stora Implosions-utställningen på Moderna museet i Stockholm 1987 redan hade börjat ta form under den tidiga delen av 1980-talet.Milou Allerholm
onsdagen den 15:e juni 2011
onsdagen den 8:e juni 2011
söndagen den 5:e juni 2011
Från Kristoffer Arvidsson´s blogg.
Ola Åstrand är en rå urkraft i svenskt konstliv, oändligt avlägsen politisk korrekthet, poserande estetik och kontemporärt teoritugg. Han tycks ointresserad av alla kotterier och klubbar för inbördes beundran. Han hör inte heller till de skandalkonstnärer som provocerar för att väcka uppmärksamhet och få en skjuts i karriären. Han är inte beräknande i sina utfall. Konstskapandet tycks istället födas ut ett starkt behov av att uttrycka, protestera, skrika och bearbeta.
Det är tveksamt om beteckningen konst är särskilt meningsfull för detta flöde, som tar sig olika riktningar men aldrig upphör. Betecknande är snarare blandningen mellan stilar och uttryck. Åstrand arbetar med tuschteckningar, seriegrafi, xerox-kopior, cut-up, installationer, fotografi och ljud, påfallande ofta i billiga material. Hans uttryck hämtar näring ur subkulturer som tecknade serier, punk, street art och pornografi men också massmediernas bildflöde, absurditeter och cynism, från kvällstidningarnas löpsedlar till Hollywoodfilmen. Konsten är blott en tråd i detta träsk.
Varifrån konstinfluenserna kommit visade Ola Åstrand (tillsammans med Ulf Kihlander) i två uppmärksammade utställningar: Hjärtat sitter till vänster (1998) och Tänd mörkret (2007), om svensk konst under perioden 1964–1985. Det var utställningar fyllda av psykedelica, politisk satir, serier, pop, underground, punk och svärta. En tidigare ganska bortglömd sida av den svenska konsten fick här sin belysning. Utställningarna fick följdeffekter, inte minst bland yngre konstnärer, som inspirerades av den under postmodernismen så utskällda politiska estetiken.
Åstrands starka, personliga drivkraft tar sig olika uttryck, inte alltid i viktiga, självständiga verk. Hans verk vinner på att ses tillsammans, som delar i en större helhet, en medvetandeström svår att värja sig mot, svår att ta sig upp ur när man väl klivit ner i den.
Åstrand använder inte sällan färdiga bilder i sin konst. Men trots att så mycket är lånat ter sig resultatet alltid eget och självständigt. Kanske beror det på att han själv är en god tecknare och att bildlånen stöps om för att passa in i hans egna särskilda estetik. Denna är förvisso ett hopkok av undergroundinfluenser. Men till skillnad från hos många andra samtida konstnär, som vill iklä sig en air av uppror, är denna estetik för Åstrand inte något yttre. Han har levt i och för den. Den har blivit en del av honom själv.
Den grundläggande principen bakom hans arbeta är collaget. Även egna teckningar utsätts för en skoningslös cut-up som ger intressanta, inte sällan obehagliga resultat. Obehaget springer ofta ur mötet: en äldre människas ögon, fyllda av sorg, bitterhet, hårdhet och smärta infogade i ett spädbarns ansikte, ett kön och ett ansikte som bytt plats, ett hästhuvud med välkammat flickhår, etc. Det är en beprövad teknik som använts av bland andra surrealisterna och William S. Burroughs. Men det funkar.
Man känner igen Åstrand på tonen i hans bilder, och han är alltid tonsäker. Det är en rå, svart, ibland svart humoristisk, skärande ton, ett rebelliskt skrik, en protest mot att inordna sig i ett iskallt och orättvist samhällssystem. Trotsigt håller han fast vid tonårens grundläggande upplevelser av utanförskap och orättfärdighet som man i vanliga fall lämnar bakom sig i den långa processen av anpassning.
Ola Åstrands konstnärskap är en rasande kritik mot kapitalismen och den våldsfixering, de sjuka skönhetsideal, den ojämlikhet och känslokyla som följer i dess spår. En löpsedel till en kvällstidning skriker: ”Kapitalism förstör ditt liv”. Så enkelt sticker Åstrand hål på framgångsmyten och blottlägger det bara alltför utbredda föraktet för de svaga. Men han gör det helt utan moralisering. Han klipper inte sällan in sig själv i bilderna, och skildrar sig som helt fångad i detta väldiga hjul, utan hjältegloria. Själv tycks han minst av allt befriad från ångest. Han är ingen lyckoprofet som säger åt oss att välja glädjen för att slippa se smärtan. När han skriver: ”Jag har ingenting, jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag är ingenting” invid några tecknade hästar med ditklistrade skratt, är det både som ett avslöjande av den egna oförmågan och en solidaritetsförklaring till alla unga människor som pressade under ok av krav känner just så. På sitt alldeles egna sätt ger oss Ola Åstrand en nyttig tankeställare. Om våra unga mår så dåligt, kan vi då säga att vi lever i en sund kultur, ett sunt samhälle?
Nu kan man se Ola Åstrands arbeten från det senaste decenniet på Galleri Thomassen i Göteborg och i boken Tryck (Kning Disk 2010).
Det är tveksamt om beteckningen konst är särskilt meningsfull för detta flöde, som tar sig olika riktningar men aldrig upphör. Betecknande är snarare blandningen mellan stilar och uttryck. Åstrand arbetar med tuschteckningar, seriegrafi, xerox-kopior, cut-up, installationer, fotografi och ljud, påfallande ofta i billiga material. Hans uttryck hämtar näring ur subkulturer som tecknade serier, punk, street art och pornografi men också massmediernas bildflöde, absurditeter och cynism, från kvällstidningarnas löpsedlar till Hollywoodfilmen. Konsten är blott en tråd i detta träsk.
Varifrån konstinfluenserna kommit visade Ola Åstrand (tillsammans med Ulf Kihlander) i två uppmärksammade utställningar: Hjärtat sitter till vänster (1998) och Tänd mörkret (2007), om svensk konst under perioden 1964–1985. Det var utställningar fyllda av psykedelica, politisk satir, serier, pop, underground, punk och svärta. En tidigare ganska bortglömd sida av den svenska konsten fick här sin belysning. Utställningarna fick följdeffekter, inte minst bland yngre konstnärer, som inspirerades av den under postmodernismen så utskällda politiska estetiken.
Åstrands starka, personliga drivkraft tar sig olika uttryck, inte alltid i viktiga, självständiga verk. Hans verk vinner på att ses tillsammans, som delar i en större helhet, en medvetandeström svår att värja sig mot, svår att ta sig upp ur när man väl klivit ner i den.
Åstrand använder inte sällan färdiga bilder i sin konst. Men trots att så mycket är lånat ter sig resultatet alltid eget och självständigt. Kanske beror det på att han själv är en god tecknare och att bildlånen stöps om för att passa in i hans egna särskilda estetik. Denna är förvisso ett hopkok av undergroundinfluenser. Men till skillnad från hos många andra samtida konstnär, som vill iklä sig en air av uppror, är denna estetik för Åstrand inte något yttre. Han har levt i och för den. Den har blivit en del av honom själv.
Den grundläggande principen bakom hans arbeta är collaget. Även egna teckningar utsätts för en skoningslös cut-up som ger intressanta, inte sällan obehagliga resultat. Obehaget springer ofta ur mötet: en äldre människas ögon, fyllda av sorg, bitterhet, hårdhet och smärta infogade i ett spädbarns ansikte, ett kön och ett ansikte som bytt plats, ett hästhuvud med välkammat flickhår, etc. Det är en beprövad teknik som använts av bland andra surrealisterna och William S. Burroughs. Men det funkar.
Man känner igen Åstrand på tonen i hans bilder, och han är alltid tonsäker. Det är en rå, svart, ibland svart humoristisk, skärande ton, ett rebelliskt skrik, en protest mot att inordna sig i ett iskallt och orättvist samhällssystem. Trotsigt håller han fast vid tonårens grundläggande upplevelser av utanförskap och orättfärdighet som man i vanliga fall lämnar bakom sig i den långa processen av anpassning.
Ola Åstrands konstnärskap är en rasande kritik mot kapitalismen och den våldsfixering, de sjuka skönhetsideal, den ojämlikhet och känslokyla som följer i dess spår. En löpsedel till en kvällstidning skriker: ”Kapitalism förstör ditt liv”. Så enkelt sticker Åstrand hål på framgångsmyten och blottlägger det bara alltför utbredda föraktet för de svaga. Men han gör det helt utan moralisering. Han klipper inte sällan in sig själv i bilderna, och skildrar sig som helt fångad i detta väldiga hjul, utan hjältegloria. Själv tycks han minst av allt befriad från ångest. Han är ingen lyckoprofet som säger åt oss att välja glädjen för att slippa se smärtan. När han skriver: ”Jag har ingenting, jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag är ingenting” invid några tecknade hästar med ditklistrade skratt, är det både som ett avslöjande av den egna oförmågan och en solidaritetsförklaring till alla unga människor som pressade under ok av krav känner just så. På sitt alldeles egna sätt ger oss Ola Åstrand en nyttig tankeställare. Om våra unga mår så dåligt, kan vi då säga att vi lever i en sund kultur, ett sunt samhälle?
Nu kan man se Ola Åstrands arbeten från det senaste decenniet på Galleri Thomassen i Göteborg och i boken Tryck (Kning Disk 2010).
fredagen den 3:e juni 2011
Göteborgs Fria, igår.
Ola Åstrand/Retro
Efter att ha gått igenom den svenska undergroundkonsten, först i utställningen Hjärtat sitter till Vänster och senare i Tänd Mörkret, har nu konstnären Ola Åstrand tittat tillbaka på den egna konsten som han har skapat under mer än 30 års tid. I ett antal utställningar runt om i Sverige och i en tjock katalog har han presenterat sitt konstnärskap, fullt av uppror, eskapism, ångest och romantik.
Hur upprätthåller man som konstnär ett motstånd i ett konsumtionssamhälle som så snabbt sväljer all idealism och allt subversivt och förvandlar det till en produkt? En strategi som Åstrand valt är att skapa konst som inte ser ut som konst. En annan har varit att ständigt utmana det egna konstnärliga uttrycket för att skapa nya utrymmen för skapandet. Som raka motsatsen till en vindflöjel har han gång på gång valt att ställa sig i vägen. Detta behov av att kunna omförhandla sin position har resulterat i en rad lyckosamma experiment, men även sidospår. Ambitioner som behövt få sin form, men som kanske sedan har lagts åt sidan och allt finns representerat i utställningen. Här finns serietidningarnas svartvita estetik och kollagens uppsplittrade berättelser, men även airbrush-målningarnas alltför glättiga yta, löpsedlarnas blockbokstäver och de skulpturala kladdiga avgjutningarna i grälla färger. Men oavsett vilket material som används och från vilken tidsperiod verken är ifrån, så finns både svärtan och glimten där, vilket blivit till ett osvikligt signum.
Efter att ha gått igenom den svenska undergroundkonsten, först i utställningen Hjärtat sitter till Vänster och senare i Tänd Mörkret, har nu konstnären Ola Åstrand tittat tillbaka på den egna konsten som han har skapat under mer än 30 års tid. I ett antal utställningar runt om i Sverige och i en tjock katalog har han presenterat sitt konstnärskap, fullt av uppror, eskapism, ångest och romantik.
Hur upprätthåller man som konstnär ett motstånd i ett konsumtionssamhälle som så snabbt sväljer all idealism och allt subversivt och förvandlar det till en produkt? En strategi som Åstrand valt är att skapa konst som inte ser ut som konst. En annan har varit att ständigt utmana det egna konstnärliga uttrycket för att skapa nya utrymmen för skapandet. Som raka motsatsen till en vindflöjel har han gång på gång valt att ställa sig i vägen. Detta behov av att kunna omförhandla sin position har resulterat i en rad lyckosamma experiment, men även sidospår. Ambitioner som behövt få sin form, men som kanske sedan har lagts åt sidan och allt finns representerat i utställningen. Här finns serietidningarnas svartvita estetik och kollagens uppsplittrade berättelser, men även airbrush-målningarnas alltför glättiga yta, löpsedlarnas blockbokstäver och de skulpturala kladdiga avgjutningarna i grälla färger. Men oavsett vilket material som används och från vilken tidsperiod verken är ifrån, så finns både svärtan och glimten där, vilket blivit till ett osvikligt signum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)