Jenny Högström i Helsingborgs Dagblad i förrgår:

http://hd.se/kultur/konst/2012/01/21/med-popkonst-pa-tapeten/

Från utställningen Konst är dyrbarare än korv: Anders A, Åsa Cederqvist och Lisa Jonasson.

Sydsvenskan idag och Skånskan igår.

”Att kritisera är en sak, att omvälva en annan”

I somras tog sig två fredsaktivister in på flygbasen F 21 i Luleå, målade rosa fredstecken vid landningsbanan och skrev ”War Starts Here”. De är inte konstnärer men jag associerar till deras aktion när jag ser utställningen ”Konst är dyrbarare än korv”. Den öppnade nyligen i Varberg och sammanfattar ”50 år av populärkulturell voodoo i svensk popkonst.”

Utställningen – som pågår till och med 6 maj – ­inviger ett kulturhus med konsthall, bibliotek, barnteaterscen och så vidare. Se här, en alliansstyrd kommun som gör ett rum för konst utan att orden ”varumärke” och ”entreprenör” mig veterligt nämns. Vad betyder det? Här gestaltas hur popkonsten verkar i ett paradoxfält mellan civilisationskritik och anpassning. Den har förebådat samtidens gränsupplösning mellan konstnärligt kvalitativa och kommersiellt masskvantitativa uttryck. Den speglar sin samhällskontext, avhängigt men inte okritiskt.

Kuratorerna Ola Åstrand och Ulf Kihlandert gör ett sprakande explosivt bild- och textsvep utan kronologi där psykedeliska projiceringar och erotisk progg spänns mot antimilitarism och grafiskt svartvit livsångest. Frånvaron av tidslinje gestaltar det faktum att popkonsten inte kan hägnas in i en epok, den tog faktiskt aldrig slut. Här finns annars ingen pedagogik, rummet blir ett starkt uttryck i sig, och jag slipper grabbigheten som stört mig i en del andra presentationer av popkonst. Bra.

Med avstamp hos Carsten Regild och Rolf Börjlind som lånade dadaisten Picabias ”Konst är dyrbarare än korv”, blandas Marie Louise­ Ekmans klaustrofobiskt fluffrosa miniatyrboxar med Kjartan Slettemarks Nixonbilder och text- och serieinspirerade uttryck anno 2012 av Johan Zetterquist och Helena Roos. I naturfotografier spänger Zetterqvist in namn på sjöar i form av black metal-loggor, medan Roos krockar kvinnostereotyperna ”göra mig slank och fin, bli en ordentlig mamma och en hemkär kramgo blondin” mot en åh så mycket råare vardag.

Båda jobbar i svartvitt direkt på väggen, som om bilden ville spränga rummet och kanske är det just vad den vill? Men vad får det kosta?

Akay, den illegala street art-konstnären som steg in i konsthallarnas värme, bidrar med videoinstallationen ”instruments of mass destruction”. Hans närvaro ställer frågan på sin spets, en fråga vars udd vässades redan förra seklet när graffiti blev gallerikonst och fortsätter skava idag när den etablerade konsten ofta talar om sig själv i termer av ”motstånd” och ”aktivism”: Vilket rum görs konsten i? Vilket rum gör konsten?

Utanför det rummet åtalas ickevåldsaktivisterna som prydde militärflygplatsen i Luleå med peacemärken för skadegörelse och grovt olaga intrång. De har fängelsevistelser bakom sig, miljonskulder och betalningsanmärkningar upp över öronen för livet. I likhet med popkonsten är deras aktion samhällskritisk, till skillnad från popkonsten är den subversiv.


Maria Küchen

Karusell av konst i samspel

I helgen som gick var jag i Varberg där kommunens nya konsthall, i det likaledes nya Kulturhuset Komedianten, öppnades med en spektakulär utställning med svensk popkonst från fem decennier. Men nu var det inte bara vernissage för utställningen utan även invigning av kulturhuset. Det hade jag dock inte ägnat en tanke och blev därför enormt förvånad när jag fick se en jättestor folksamling utanför byggnaden. En lång, ringlande kö. Totalt lär det ha varit över 3000 personer på plats och eftersom endast 500 personer får vistas samtidigt i lokalerna blev det köbildning.

Jag var tvungen att leta upp en personalingång för att kunna smita in och komma i tid till själva konsthallsinvigningen. Ja, jag var inbjuden i egenskap av författare till katalogtexten och hade på söndagen ett framträdande i konsthallen tillsammans med poeten Per-Eric Söder från Stockholm.
Jag lyckades alltså ta mig in i tid till att höra Helene Billgrens invigningstal, men även i konsthallen var det en trängsel utan dess like. Detta hade jag, måste jag erkänna, inte väntat mig eftersom det var sparsamt med folk förra gången jag var på vernissage i Varberg.

Nu var rätt många av de deltagande konstnärerna också på plats. Det visas verk av 14 kvinnliga och 22 manliga konstnärer. Alla de representerade konstnärerna är inte heller i livet, men deras verk lever. Det gäller till exempel Carsten Regild som var delaktig i det totalkonstverk som fått ge namn åt utställningen "Konst är dyrbarare än korv" från 1980. Det var ett projekt som förenade konst, poesi och musik och resultatet blev en banbrytande konstrockvideo och en maxisingel i konstförpackning. Poeten var Rolf Börjlind och bland musikerna fanns namn som Stefan Nilsson och Mats Ronander.
Med slagordet "Ockupera hjärnan!" uttryckte Regild och Börjlind en hållning som kan ses som ett exempel på hur den amerikanska popkonsten omvandlades i Sverige under 60- och 70-talet i samhällskritisk riktning.

Vid ett första, hastigt påseende kan det tyckas vara en våldsam blandning av konstnärer som curatorerna Ola Åstrand och Ulf Kihlander nu har samlat i Varberg. Men det finns vissa gemensamma nämnare, något som gör att dessa konstnärers verk samspelar. Det populärkulturella inslaget löper som en röd tråd. Med tanke på hur svala och upplevelsemässigt dämpade i tonen samtida utställningar ofta kan vara så är "Konst är dyrbarare än korv" som att komma in på ett nöjesfält. Det är mycket färg och såväl provocerande som humoristiska uttryck. Det finns till och med en karusell. Den är ett verk av gruppen Ride1 som funnits sedan 2004 och består av Stig Sjölund, Jonas Kjellgren och Ronny Hansson. De gör alltså bland annat konst av karuseller, eller om man så vill karuseller till konst.

När jag återvände till Malmö kändes det som om min hjärna fortfarande var ockuperad av intryck. Sakta men säkert har jag nu påbörjat återerövringen? Men i morgon skall jag tillbaka till Varbergs konstall. Då blir det en ny tur i karusellen!


Clemens Altgård

Mattias Alkberg "Anarkist".

”Jag tycker folk som röstar på moderaterna är dummare än de som röstar på SD.”

”Individen behöver inte vara liberal för att tro på sig själv. Man kan tro gott om andra med, man kan hjälpas åt och ta hand om varandra. Av var och en efter bästa förmåga, åt var och en efter behov, liksom.”

”Anarksimen har en fördel i det att den knappt går att tänka sig som storskaligt projekt, det gör den öppen för tolkningar och resonemang som INTE bygger på hur andra har det utan på hur man ÖNSKAR att andra (och en själv) skulle kunna få det.

Jag börjar med att göra en skiva som jag tycker om, övertygad om att den kan hjälpa någon att inte ta livet av sig eller någon annan. Vi är helt sjukt olika alla men vi har rätt (borde ha rätt) att vara det med. Anarki är en omöjlighet: därför har den ett större konstnärligt berättigande än andra ismer, helt enkelt för att den beskriver det omöjliga. Anarki är den enda ismen som JAG kan välja vara ickeexkluderande, utan att för den delen tvinga in någon i en viss (min) samhällssyn. Det är omöjligt, anarkismen är omöjlig. Det är också omöjligt att försvara konsten med mindre än att det är en utopi, något omätbart. Anti-politik, anti-tävling, anti-mätbart. Man VÄLJER själv vad man vill att det ska vara och ingen kan säga att man väljer fel.”

DN idag.

50 år av popkonst visas i Varberg

Den 14 januari öppnar utställningen ”Konst är dyrbarare än korv” i Varbergs konsthall. Femtio år av popkonst ska presenteras, representerade av trettiosex konstnärer. Ola Åstrand är curator för utställningen tillsammans med Ulf Kihlander.

Varför en popkonstutställning?

– För att det är en ”ism” som aldrig har tagit slut. Konst i alla genrer har påverkats av det vi kallar populärkultur. Vi har tagit avstamp i Carsten Reglids verk ”Konst är dyrbarare än korv”, och han jobbade även med reklam vilket inte ansågs så fint på den tiden. Men det uttrycket kan man också se i många andra verk, som Akays sätt att jobba, eller Lotta Antonssons collage från svart-vita veckotidningar.

Ser vi på popkonst annorlunda nu än vi gjorde för femtio år sedan?

– Vissa konstnärer sitter i tv-soffor nu och är inpräntade i folks medvetanden, som Ernst Billgren. Samtidigt vill nog vissa inom konstetablissemanget fortfarande gärna särskilja sig från populärkulturen och menar att de är finare och bättre.

Utställningen har undertiteln ”50 år av populärkulturell voodoo”. Vad betyder det?

– Voodoo betyder utdrivning. Influenser från det som serveras på tv och i kulturen genomgår en matsmältning eller en mental process. Konstnärer är inte passiva mottagare, utan bearbetar sin omgivning.

Hanna Fahl.

(Hollywood är den västerländska världens undermedvetna. Drömfabriken som den kallas.)

ADHD-tröjor till salu.

Jag har några ex kvar av de ADHD-tröjor jag gjorde i slutet av 00talet. 350:- plus porto. Liten upplaga, få kvar.

Olle Ljungström bär alltid en!

Vi hänger "Konst är dyrbarare än korv" i Varberg.

Ernst Billgren, Cajsa Von Zeipel, Kent Karlsson

Helena Roos och Paula Wallmark-Nilsson

Jens Fänge, Lisa Jonasson, Kjartan Slettermark

Kjartan Slettermark

Ulf Kihlander hänger Helene Billgren

Ulf Rahmberg

Jan Håfström

Akay

Kristina Abelli Elander