fredag 28 juli 2017

Bilder om rädslor och tröst.

"Ett huvud fullt av rädslor har ingen plats för drömmar", dibond 2015, 90x64 cm.

Självporträtt, foto 2016, 100x100 cm.

onsdag 26 juli 2017

Ny våg, Blödarna och Soldat Opiat.

I Mike Mills film 20th Century Women citerar de den amerikanske musikkritikern Greil Marcus när Dorothea frågar Abbie vad det är hon lyssnar på (The Raincoats) och varför det låter så hemskt och Abbie svarar: "De har en massa känsla och de kan inte spela så bra. Men det händer något jätteintressant när ens passion är större än verktygen som du måste arbeta med. Det skapar en energi som är rå. Är inte det fantastiskt?" (Här ligger en intervju med Mills där han fördjupar det resonemanget.) 
Från 1975 till 1981 harvade jag runt i olika replokaler med olika band. Ständige följeslagaren var trummisen Mats Svensson. Det var viktiga år. Vi lärde oss spela tillsammans. Vårt första band hette Räkhosta och spelade en slags pling-plong-musik efter helt egna regler. 
I Räkhosta medverkade ett tag författaren Jan Henrik Swahn. I boken Mitt liv som roman skriver han: "Jobbade med utvecklingsstörda ett år, öppnade ett galleri, spelade cello i ett avantgardistiskt band lett av Ola Åstrand, men fick sluta eftersom jag inte utvecklades som musiker". Hm. Vi var verkligen inga tekniskt skickliga musiker.
De band som nämns i Peter Kagerlands bok Ny våg är Blödarna och Soldat Opiat. Blödarna släppte en singel och Soldat Opiat var med på samlingsskivan (Jazz är farligt/Punk är trevligt) (båda Heartwork) och en samlingskasset: Eldbegängelse, som Anders Torgander med fanzinet Dr Krall gav ut. 
Jag såg aldrig ut som någon punkare. Nästan ingen jag kände gjorde det. Utom Stry då. De flesta klippte bara håret och tog på sig en kavaj. Punken var inte så enkelspårig då som den framställs idag. Här är t ex de låtar som John Lydon valde när han fick chansen att medverka i ett radioprogram 1977:
Men hela den vågen var för mig verkligt befriande och kreativ och så mycket mer än 1-2-3-4. Jag kan inte beskriva känslan jag fick första gången jag hörde Little Johnny Jewel, det var ju närmast som A Love Supreme eller något, fast från min egen tid och generation. Att vi gjorde saker själva var kanske den viktigaste erfarenheten då.

I mitten av 00talet följde jag, som många andra, alla de musikbloggar där jag äntligen kunde ladda ner de skivor jag bara läst om tidigare, och Mutant Sounds var den bästa bloggen av dem. 

Det kändes stort när de lade upp Blödar-singeln och den kan fortfarande laddas ned här:


BLODARNA-DIGGAR DITT HAL, 7" E.P., 1979, SWEDEN

Jag gjorde omslaget till denna singel.

Blodarna (or, in English, The Bleeders) were a short lived outfit featuring our current patron saint of underground Swedish sounds, Ola Astrand. This 7" EP from the late 70's appears to be their sole output, but eegads is it a monster! For anyone who thought that the spirit that animated iconic Swedish underground bands like Parsson Sound, Harvester, International Harvester and Trad Gras Och Stenar to create their celebrated mantric psych/drone/folk/trudge continuum was a done deal by the end of the 70's, Blodarna were there to prove them fools. As before with the Hot Boys LP, I'll now once again turn you over to Ola himself for further elucidation:
Stry Terrarie is one of Swedens front figures in punk rock and famous from bands like Kriminella Gitarrer, Garbochock and Ebba Grön. But in the short lived band Blödarna (The Bleeders) it was far from punk rock. In this record the music has more in common with Pärson Sounds than Sex Pistols The song is divided on both sides. Blödarna also contributes to the compilation cassette "Eldbegängelse" från 1981. Both Stry Terrarie and Mikael Westergren later continued in Garboschock and Eva Sjuve in Kabinett Död. Side 1 and 2: Diggar ditt hål \
Heartwork Records Stry Terrarie: vocals
 Ola Åstrand: guitar 
Mats Svensson: drums 
Eva Sjuve: organ
 Mikael Vestergren: Bass 

Recorded live in Lund/Sweden spring 1979. 
Get it via Mediafire Here 

Jag gjorde denna affisch till TT Reuter som jag spelade gitarr med ett kort slag. Sedan hade vi bandet Ronnie Petersson Memorial Band och Odens Helikoptrar. Odens delade lokal med Unter den Linden/Att som på Östra Förstadsgatan i Malmö. Innan jag lade av föreslog jag för de andra att vi skulle börja spela dansbandsmusik. Ta hela den prylen på allvar med kostymer och spelningar på berusade raggningställen, fast blöda och verkligen mena våra klychiga texter. Men det var ingen av de andra som nappade på den idén.



Vid den här tiden var det ett tillfälle då vi följde med galleristen Gert-Olle Göransson (som tagit dessa bilder) och hälsade på Don och Moki Cherry i Tågarp. Jag försökte hålla stilen men egentligen var jag så starstruck att jag inte vågade säga någonting. Don Cherry hade jag följt i en del år innan dess. Det är märkligt det där att ha lyssnat så mycket på jazz som jag gjorde och sedan spela rock'n'roll; det är klart att det påverkar. Jag kan känna att jazz är en attityd som ligger till grund för mycket av det jag gör och gillar. Det engelska bandet Rip Rig and Panic förenade t ex punken och jazzen. Det vi idag kallar post punk, och där denna orena blandning av stilar strålar samman, upplever jag fortfarande som en kreativ och nyskapande period.

Här, min lista fyra och en halv timme med postpunk: